Ny vecka! Luften var så härlig att jag bestämde mig för att ta den "långa rundan" på 3 km. Det går mycket uppför och är väldigt brant ungefär halva sträckan. Det var jobbigt! Jag gick mest och tog tre mycket korta springpass på kanske bara 1 minut vardera ungefär. Men på något vis kändes det som det släppt något. Lungorna kämpade men det var en annan känsla.

En jobbig lämning hos pappan idag. Vår femåring vill vara hos mig, inte pappa. Hon klänger sig fast vid mig när vi är i pappans hall. ”Jag vill vara med dig mamma” säger hon, bedjande med ögonen och när jag ser in i dem ser jag mig själv. Måste hålla isär. Måste förstå att hennes situation är annorlunda mot den jag var i. Hon är tryggare som femåring än vad jag var som sjuåring hållandes i min mammas dörrhandtag medan min pappa säger ”du får släppa nu, vi måste åka”. Jag skriker, vill inte, är desperat och hysteriskt skrikande dör hoppet om att få vara kvar hos mamma när min hand glider från handtaget och jag hålls fast av stadiga armar. Sedan åker vi. Mamma är kvar. 

Men min dotter är ledsen och vill inte släppa den trygga mammafamn hon haft de tre senaste dagarna. Det gör mig så ont. Pappa är inte dum. Pappa slår inte. Men jag tror heller inte att pappa finns där för mina barn på det sätt som jag gör. Så klart. Han är inte jag. Han ger barnen sådant som jag inte kan eller ska ge. Pappakärlek. Men samtidigt så blir jag så frustrerad! När vår dotter skriker och håller sig fast vid mig så går han iväg med vår andra dotter i famnen in i ett annat rum...undviker konflikten...hjälper henne inte att få känna att ”du är hos pappa nu och det kommer bli fint och bra ändå, även fast mamma inte är här”. Hjälp henne! Hjälp mig! Men han förstår inte utan tycker att jag gör det hela värre genom att dra ut på mitt adjö. Vad ska jag göra? Ska jag bara med våld släppa henne där i hallen medan han är i ett annat rum och sedan stänga dörren... Nej det gör jag inte. Jag är min dotters mamma. Jag lyssnar på henne. Jag tar konflikten men jag skulle önska att pappan kunde göra det också. För våra barn är tänkande, kännande människor...inga föremål!

Igår ritade min femåring mamma och pappa som håller handen och sedan henne själv och "tjocka lillasyster"....

Löper igen...känns ok men samtidigt undrar jag om jag till slut verkligen kommer fixa att löpa 5 km. Jo...banne mig. Jag ska fixa det! 

Läste i ett forum om sorgen över att vara ensam i sitt föräldraskap... Det är något som jag känner starkt. Ingen annan att dela vardagens framsteg och utmaningar. Ingen annan kommer älska våra barn så som jag och deras pappa gör. Ingen. 

Ännu ett varv och nu efter jag jobbat kväll. Kändes tungt. Men jättebra efteråt. Mycket luft i lungorna! 

Påbörjat ett mycket simpelt löpprogram för att till slut kunna springa 5 km. Passar mig utmärkt när jag är i så dålig form. Nu ska det bara hålla i sig. Viljan. Igår satt jag och grät på en parkbänk vid havet...idag sprang jag förbi den och bad den dra åt helvete...:-).

Jag tänkte lägga ut den här bilden som header på Facebook...stolt och redo...men så insåg jag att nej, jag är skiträdd. Det får nog vänta. 

Ibland kommer jag på att jag numera bara har mina barn på halvtid...visst låter det helt knasigt...halvtid! Tänk att mängder av mammor och pappor har det just så. Jag är tacksam över att jag på nytt fått insikt över hur lyckligt lottad jag är att få ha blivit förälder i mitt liv...att det faktiskt inte från början var helt självklart. Och även om jag "bara" har mina flickor på halvtid...så är det mer tid än längtande barnlösamänniskor har...ödmjuk tacksamhet...är vad jag känner över att få vara mina barns mamma.