En jobbig lämning hos pappan idag. Vår femåring vill vara hos mig, inte pappa. Hon klänger sig fast vid mig när vi är i pappans hall. ”Jag vill vara med dig mamma” säger hon, bedjande med ögonen och när jag ser in i dem ser jag mig själv. Måste hålla isär. Måste förstå att hennes situation är annorlunda mot den jag var i. Hon är tryggare som femåring än vad jag var som sjuåring hållandes i min mammas dörrhandtag medan min pappa säger ”du får släppa nu, vi måste åka”. Jag skriker, vill inte, är desperat och hysteriskt skrikande dör hoppet om att få vara kvar hos mamma när min hand glider från handtaget och jag hålls fast av stadiga armar. Sedan åker vi. Mamma är kvar. 

Men min dotter är ledsen och vill inte släppa den trygga mammafamn hon haft de tre senaste dagarna. Det gör mig så ont. Pappa är inte dum. Pappa slår inte. Men jag tror heller inte att pappa finns där för mina barn på det sätt som jag gör. Så klart. Han är inte jag. Han ger barnen sådant som jag inte kan eller ska ge. Pappakärlek. Men samtidigt så blir jag så frustrerad! När vår dotter skriker och håller sig fast vid mig så går han iväg med vår andra dotter i famnen in i ett annat rum...undviker konflikten...hjälper henne inte att få känna att ”du är hos pappa nu och det kommer bli fint och bra ändå, även fast mamma inte är här”. Hjälp henne! Hjälp mig! Men han förstår inte utan tycker att jag gör det hela värre genom att dra ut på mitt adjö. Vad ska jag göra? Ska jag bara med våld släppa henne där i hallen medan han är i ett annat rum och sedan stänga dörren... Nej det gör jag inte. Jag är min dotters mamma. Jag lyssnar på henne. Jag tar konflikten men jag skulle önska att pappan kunde göra det också. För våra barn är tänkande, kännande människor...inga föremål!

Igår ritade min femåring mamma och pappa som håller handen och sedan henne själv och "tjocka lillasyster"....