Mina barn är som främlingar när de kommer till mig. Jag vet inte varför. Det är som om jag inte förstår hur jag ska bete mig. Vad jag ska känna. Glädje antar jag. Den lilla sover. Hon har ramlat två gånger på en stol och har en rejäl fläskläpp. Liten. Innan dagen är slut ska hon ha trillat flera gånger, bl.a i famnen på mig nerför hyreshusets betongtrappa på väg till tvättstugan. Det gick bra. Och det gjorde även vår återförening denna eftermiddag. Det tog bara lite tid för mig. Det tog tid att vänja sig vid insikten att mina barn haft det roligt och spännande hos sin pappa. Men jag vill ju att de ska trivas där med. Hur jag än föraktar deras pappa nu så är det ju ändå deras...pappa...och snart är det det enda han är för mig. För min man har han inte varit...på länge.

För tre veckor sedan anade jag. Men jag förstod inte. Jag visste egentligen ingenting om hur mitt liv plötsligt skulle brytas upp av den missil som genomborrade den förruttnade asfalt mitt förhållande egentligen bestod utav. Torftig, söndersmulad och bränd asfalt. Min man. Min make sedan bara ett drygt år frågade mig om jag ville ha en kopp kaffe. Visst. För det  är  ju  nu vi ska prata. Eller hur? Jag anade ju. Men jag visste  ingenting. 

"Jag undrar om vi har det så bra egentligen"? Dom orden minns jag. Jag höll med. Jag vet att vi inte har det bra. Även jag har undrat och ifrågasatt. Dagligen. De senaste åren. Jo, jag vet…egentligen. Nej, du vågade inte på grund av rädslan av att inte få träffa barnen. Du tog mina ord ifrån mig. Så är det för mig med.

Men det var ju hastigheten… Ifrån att ha slumrat in i den förhållandedvala som vi föll in tre år tidigare både kommunikationsmässigt och sexuellt 

På tre veckor hann jag sjukskriva mig, besöka läkare, familjerådgivare, finna stöd hos en gammal vän jag inte träffat på tio år, flytta enorma mängder kartonger och föremål, måla och tapetsera en hel lägenhet, beställa nya möbler och gå ner fem kilo i vikt.