Mina barn är som främlingar när de kommer till mig. Jag vet inte varför. Det är som om jag inte förstår hur jag ska bete mig. Vad jag ska känna. Glädje antar jag. Den lilla sover. Hon har ramlat två gånger på en stol och har en rejäl fläskläpp. Liten. Innan dagen är slut ska hon ha trillat flera gånger, bl.a i famnen på mig nerför hyreshusets betongtrappa på väg till tvättstugan. Det gick bra. Och det gjorde även vår återförening denna eftermiddag. Det tog bara lite tid för mig. Det tog tid att vänja sig vid insikten att mina barn haft det roligt och spännande hos sin pappa. Men jag vill ju att de ska trivas där med. Hur jag än föraktar deras pappa nu så är det ju ändå deras...pappa...och snart är det det enda han är för mig. För min man har han inte varit...på länge.