För tre veckor sedan anade jag. Men jag förstod inte. Jag visste egentligen ingenting om hur mitt liv plötsligt skulle brytas upp av den missil som genomborrade den förruttnade asfalt mitt förhållande egentligen bestod utav. Torftig, söndersmulad och bränd asfalt. Min man. Min make sedan bara ett drygt år frågade mig om jag ville ha en kopp kaffe. Visst. För det  är  ju  nu vi ska prata. Eller hur? Jag anade ju. Men jag visste  ingenting. 

"Jag undrar om vi har det så bra egentligen"? Dom orden minns jag. Jag höll med. Jag vet att vi inte har det bra. Även jag har undrat och ifrågasatt. Dagligen. De senaste åren. Jo, jag vet…egentligen. Nej, du vågade inte på grund av rädslan av att inte få träffa barnen. Du tog mina ord ifrån mig. Så är det för mig med.

Men det var ju hastigheten… Ifrån att ha slumrat in i den förhållandedvala som vi föll in tre år tidigare både kommunikationsmässigt och sexuellt 

På tre veckor hann jag sjukskriva mig, besöka läkare, familjerådgivare, finna stöd hos en gammal vän jag inte träffat på tio år, flytta enorma mängder kartonger och föremål, måla och tapetsera en hel lägenhet, beställa nya möbler och gå ner fem kilo i vikt.